Westeråsmaskiners historia – 1870-1932: Tyskarna – Wijkman – Fischer

Bakgrunden – tyskar köper Molnebo Bruk och bygger anläggningen i Morgongåva

Att det blev tillverkning av lantbruksmaskiner i Morgongåva har att göra med två andra orter, Molnebo och Västerås. På 1870-talet förvärvade en tysk industrigrupp inom järn & stål Molnebo Bruk, som hamnat i svårigheter med försämrad ekonomi. Tyskarnas intresse att investera i Sverige var främst Sveriges många gruvor jämfört med de få som fanns i Tyskland. Tyskland hade gott om pengar för investeringar vid den här tiden – man hade fått ett stort krigsskadestånd från Frankrike i fredsuppgörelsen efter det fransk-tyska kriget 1871. Förutom att äga och driva Molnebo Bruk med dess tillverkning av bruksföremål i järn samt skogsrörelsen beslutade tyskarna att bygga ett nytt modernt stålverk. Platsen blev Morgongåva som passade bra eftersom den nya järnvägslinjen mellan Uppsala och Krylbo blev klar 1873. Också de två sjöarna i Morgongåva gjorde platsen lämplig eftersom vatten behövs för att kyla järn & stål under tillverkningsprocessen.

Bygget av stålverket tog två år. Svenskar stod för att få fram material och färdigställa byggnaderna. Tyskarna installerade utrustningen och tekniken. Anläggningen fick namnet ’Kungl. Oscarshyttan’ efter Konung Oscar den Andre, som tillät sitt namn och förrättade själva invigningen när stålverket stod färdigt 1874. Förutom industrianläggningen uppförde man ett antal arbetarbostäder i trä vid den väg som senare fick namnet ’Allévägen’, vidare också en ståtlig byggnad norr om Axsjön som kallades för ’Slottet’, senare ’Herrgården’. Man byggde också en smalspårig järnväg mellan Molnebo och Morgongåva, en linje som långt senare revs och ersattes med en väg, som fortfarande finns kvar. Tyskarna byggde också ett hotell med en handelsbod i Morgongåva.

När tyskarna beslutade att uppföra stålverket var det goda tider för järn & stål på världsmarknaden och Sverige kunde leverera stora mängder bland annat till USA för järnvägsbyggen där. Men när ’Oscarshyttan’ var färdigbyggd vände konjunkturen för järn & stål, också för annat, så tyskarna fick oväntade svårigheter. Detta ledde till att verksamheten inte kom igång som planerat. När den värsta lågkonjunkturen senare var över kunde man dock tillverka och sälja viss volym stål, men kvalitén blev inte den rätta och tillverkningen kunde inte fortsätta. Så tyskarnas stålverksprojekt blev ett misslyckande som gav en stor slutlig förlust när man på 1880-talet beslutade att helt lägga ner verksamheten. Man gjorde dock rätt för sig och betalade alla skulder, så leverantörerna blev inte lidande. Men jobben för de anställda försvann. Tillgångarna såldes – förutom Oscarshyttan avyttrade man tillgångarna i Molnebo, som bestod också av skog och jordbruk.

En gruvingenjör i Sala tar över anläggningen

Så kom det sig att en gruvingenjör i Sala – tyskfödde August Heberle – köpte industrianläggningen i Morgongåva, dess mark, byggnader och utrustning för 80 000 kr. Vad vi vet är att han inte avsåg att bedriva någon verksamhet utan hans intresse förefaller ha legat i att sälja av viss utrusning till andra och på så sätt göra en vinst. Anläggningen hade då stått still under ett antal år och var inte i ett bra skick. Heberle lyckades sälja den ena av de två masugnarna till Domnarvets järnverk i Borlånge samt en ångpanna till Sala silvergruva, vari han tidigare varit verksam. Men det var knepigare att sälja av annan utrustning, som tyskarna installerat mycket beroende på att andra företag inom järn & stål i Sverige upplevde den tyska utrustningen som något främmande. Så för att minska belastningen på ekonomin bjöd August Heberle in två andra delägare, en var järngrossist i Stockholm, den andre var Johan Forsblad, bruksförvaltare vid Högfors bruk i Västmanland. Därmed fick anläggningen tre delägare under en tid innan man lyckades sälja anläggningen till det bolag i Västerås, som flyttade sin tillverkning av lant- bruksmaskiner från Västerås till Morgongåva. Detta var år 1898 då tillverkningen av lantbruksmaskiner fick sin början i Morgongåva genom bolaget ’ AB Westerås Lantbruksmaskiner.

Utvecklingen av det svenska jordbruket

Under gångna sekler var Sverige övervägande ett jordbruksland innan industrin kom. I början på 1800-talet var ca 70 procent av befolkningen sysselsatt inom jordbruket. Arbetet var i hög grad manuellt med hjälp av vissa enklare redskap, liar, räfsor, högafflar, enklare plogar, spadar mm. Men under 1800-talet och särskilt från 1850 startads import av en del lantbruksmaskiner från länder som USA, England, Tyskland. De större jordbruken kunde anskaffa den tidens så- och slåttermaskiner, harvar och annat. Därmed inleddes en ny tid då arbetet inom jordbruket började bli underlättat av hästdragna maskiner. Behovet av arbetskraft i jordbruket minskade och 1930 kunde antalet sysselsatta gå ner till ca 55 procent av befolkningen. Den ytterligare inskningen har därefter varit påtaglig till för närvarande 3-4 procent av befolkningen. Industrin behövde stegvis öka sin arbetskraft och det blev naturligt att sysselsatta inom jordbruket sökte sig till industrin. Ett par svenska företag började tillverka lantbruksmaskiner på 1800-talet, Munktells i Eskilstuna, Termenius i Torshälla, Arvikaverken, Överums Bruk för att nämna några, samt därtill Westerås Mekaniska Verkstad i Västerås,som senare blev Westeråsmaskiner. De svenska företagen tillverkade rensande tröskverk, senare så- och slåttermaskiner vanligen efter förebilder från andra länder. Företagen som började tillverka lantbruks- maskiner fanns övervägande i MellanSverige med närhet till gruvor och övrig metallindustri i Uppland och Bergslagen. Tillverkande företag fanns i mindre utsträckning i Götaland, även om en del mekaniska verkstäder började tillverka tröskverk och liknande utrustning. Antalet större och mindre svenska företag med tillverkning av lantbruks- maskiner blev ganska stort – ca femtio företag när antalet var som högst på 40- och 50-talet. Nu finns endast ett fåtal svenska företag kvar med tillverkning av lantbruksmaskiner, varav några har framgång med specialprodukter på export.

Mekaniseringen av jordbruket pågick kontinuerligt under hela 1900-talet och även nu under 2000-talet. Förutom att minska det manuella arbetet och därmed antalet sysselsatta har mekaniseringen lett till förbättrade odlings- och skördemetoder, som gett starkt förbättrad avkastning. Sammanslagningar till större jordbruk med ökade arealer har också bidragit. Mekaniseringen av jordbruket pågick som mest under tiden före Första världskriget samt under 1950- och 60-talen. Under 1920-30-talet var det lugnare.

Sverige var fram till 1950 så gott som självförsörjande på maskiner och utrustning för jordbruket. Därefter har importen av särskilt större och moderna lantbruksmaskiner ökat. Importerade skördetröskor och jordbearbetningsmaskiner är gät närvarande i stora format och höga prislägen. Köparna av den stora och dyrbara utrustningen är vanligen s.k. maskinstationer, som hyr ut till lantbruket. Antalet maskinstationer har ökat senare år – de flesta finns i södra Sverige.

Oscar Fredrik Wijkman tar över anläggningen i Morgongåva och flyttar tillverkningen av lantbruksmaskiner från Västerås till Morgongåva

Den som tog initiativ till och grundade AB Westerås Lantbruksmaskiner var Oscar Fredrik Wijkman. Han blev huvudägare tillsammans med tjugo andra aktieägare i Västerås. Wijkman hade tidigare startat en tillverkningsindustri i Västerås 1874 vid 33 års ålder. Aktiebolaget ’Westerås Mekaniska Verkstad’ byggde en fabrik intill järnvägsstationen och Mälaren i centrala Västerås för tillverkning av lantbruksmaskiner och andra maskiner. Lantbruksmaskinerna bestod främst av såmaskiner och slåttermaskiner,vilka såldes under märkena ’Westerås’ och ’Aros’. Förebilderna var utvecklade modeller i särskilt England och USA. Wijkman ansågs ha en sällsynt begåvning för industri. Han avancerade till verkmästare redan i 18 års ålder när han arbetade i fabrikören Johan Thermenius fabrik i Torshälla. Han kom under åren att få många ’järn i elden’ efter det han flyttat till Västerås. Han blev en av grundarna till ASEA och Metallverken, båda som blev dominerande i Västerås.

Wijkman blev också kommunpolitiker, så pass stark och dominant i rollen som Kommunfullmäktiges ordförande i Västerås att han allmänt kom att kallas för ’Gud Fader’. ASEA, som med åren blev en storkoncern, behövde vid starten en passande fabrik i Västerås. Detta ledde till att ASEA förvärvade Westerås Mekaniska Verkstad med dess fabrik.

Det var i det läget som Wijkman fått höra talas om den då tomma industri- anläggningen i Morgongåva. Han och andra bildade då bolaget ’AB Westerås Lantbruksmaskiner’, som etablerades 1898 och flyttade över utrustning och annat till Morgongåva för fortsatt tillverkning av lantbruks-maskiner. En del av personalen inom Westerås Mekaniska Verkstad flyttade med och bosatte sig i Morgongåva. Därigenom fick man en flygande start, men också mycket att åtgärda och ändra i anläggningens olika byggnader.

Westerås Lantbruksmaskiner hade ett kapital på 250 000 kr. Av detta gick 100 000 kr åt till förvärvet av anläggningen – kvar blev 150 000 kr för verksamheten, som drog medel för utrustning, byggnation och ändringar för att få anläggningen i driftbart skick och passande för mekanisk tillverkning. En del av byggnaderna hade jordgolv, som fick betongsättas. Man fick utrymma den stora byggnaden som använts för lager av kol. Den omformades till monteringshall. Byggnaden för en av masugnarna gjordes om till gjuetri. Vidare förvärvade bolaget ett markområde norr om själva anläggningen där man anlade en ramsåg med ångdrift. Vidare förvärvade man närbelägen skogsmark. Lantbruksmaskiner hade vid början av 1900-talet stort inslag av trä – för skacklar, plank för tröskverk mm. Och man ville att bolaget på egen hand skulle klara försörjningen av trä till det egna snickeriet. Man kunde också sälja trä till kunder utanför bolaget.

Tillverkningen och leveranserna kom igång snabbt efter starten 1898. Men det blev mycket arbete att få anläggningen lämplig för tillverkningen. Allt som allt drog det mer utgifter än vad man räknat med och ganska snart tvingades man ta banklån för att klara de löpande betalningarna och utgifterna för åträderna. Oscar Fredrik Wijkman var ordförande i styrelsen och fortsatt bosatt i Västerås, där han ägde en stor lantgård utanför stads- gränsen. Ledningen i Morgongåva bestod av platschefen ingenjören Gustav Teodor Qvarfort med verkmästare och ett par anställda i kontoret.

Man fortsatte i Morgongåva med de produkter, som tillverkats i Västerås, varav de främsta var slåttermaskiner, såmaskiner. hästräfsor och s.k. självavläggare. I Morgongåva ökade man sortimentet med gröpkvarnar, tröskverk och gödselspridare. Man tillverkade också delar till mjölk-separatorer. Slåtter- och såmaskinerna fick under hand förbättrade konstruktioner, särskilt såmaskinen ’Helice’ blev en storsäljare. Försäljningen av lantbruksmaskinerna sköttes av en agenturfirma i Stockholm. Julius Slöör. Men år 1904 övergick försäljnings- ansvaret till Grossistfirman Anders Fischer, Stockholm.

Efter ytterligare några år fick ekonomin tt svårigheter, som tilltog. Bolaget hade behov av ökat kapital, men aktieägarna kände inte att de kunde ställa mer medel till förfogande. Och att fortsätta att öka banklånen var inte realistiskt. Lösningen blev att Grossistfirman Anders Fischer år 1908 tog över ansvaret för verksamheten genom att bilda ett nytt bolag ’Westeråsmaskiner AB’ med ett tillräckligt högt aktiekapital för att klara fortsatt drift. Westeråsmaskiner tog över verksamheten, fordringar på kunder, mark och fastigheten samt utrustningen. Det tidigare bolagets banklån och skulder till andra löstes med hjälp av nya lån i det nya bolaget till lägre belopp. På så sätt kunde verksamheten fortsätta, men all personal i Westerås Lantbruksmaskiner kunde inte få anställning i det nya bolaget. En del blev arbetslösa och det drabbade särskilt äldre personal. Anders Fisher övertog som ordförande i styrelsen och ersatte därmed Oscar Fredrik Wijkman. Westeråsmaskiner fick en ny Verkställande direktör med placering i Morgongåva, Mats Jacobsson, som var en nära medarbetare till Anders Fischer. Jacobsson stannade i sin roll fram till 1916 varefter Anders Fischer själv tog över som Verkställande direktör. Under Jacobssons tid moderniserades tillverkningen i Morgongåva.

Försäljningen ökade under 1909 och man var stolt när man kunde fira att den 1000e slåttermaskinen under ett år hade uppnåtts.

Oscar Fredrik Wijkman, som fick överföra verksamheten till Anders Fischer 1908, dog året därpå i 68 års ålder. Han hade privat förvärvat ett stort markområde i Ramsjö i Morgongåva, som efter hans bortgång övertogs av sonen, Olov. Denne sålde av delar av marken för egna hemsbyggen, som medförde villabyggen vid Ramsjön och i området omkring Knoppet’ norr om järnvägen. Efter det att sonen Olov senare avled i ganska unga år tog Westeråsmaskiner över kvarvarande markområden och fortsatte att stycka av för egnahems-byggen och annat.

Anders Fischer – hans bakgrund

Anders Fischer växte upp i en lantbrukarfamilj i Leksand. Han föddes som andre son 1864. Familjen bodde i en av de så kallade Fiskgårdarna i centrala Leksand. Genom boendet kom han att kallas för ’Fisk-Anders’ i unga år. Hans efternamn var vid födseln Andersson efter fadern som hette Anders Persson – barnen fick på den tiden sina efternamn efter faderns förnamn. Detta med ’Fisk’ blev så framträdande att han efter en tid bytte efternamnet till Fischer.

I unga år startade han en klädes- och manufakturbutik i Leksand, som efter en tid ändrades till järnhandel, som drevs tillsammans med en kamrat, Nils Ericsson. Järnhandeln, som fick namnet ’Neco’, finns fortfarande kvar i Leksand som en del av byggmaterialkedjan ’Karl Hedin’. Kompanjonen Nils Ericsson var något äldre än Fischer och avled 1901. I det läget flyttade Anders Fischer till Stockholm och grundade Grossistfirman And. Fischer, som hade agenturer för olika slag av maskiner, separatorer, kvarnar, symaskiner samt lantbruks- maskiner. Anders Fischer kunde här dra nytta av sin erfarenhet från järnhandeln i Leksand, som hade lantbrukarna som en betydelsefull kundgrupp. Bland annat fick Anders Fischer agenturen för Separator AB med dess utvecklade nya mjölkseparator. Separator AB utvecklades senare till storkoncernen AlfaLaval. Grossistfirman And. Fischer sålde separatorerna under elva år fram till dess Separator AB tog över försäljningen i egen regi. Men Fischer hade också därefter ett nära samarbete med Separator AB.

Verksamheten med Anders Fischer som huvudägare

Efter 1908 fick Fischer och ledningen i Morgongåva handskas med ganska besvärliga förhållanden. 1909 utbröt en landsomfattande konflikt mellan arbetsgivarna och fackföreningarna. Bakgrunden till konflikten var att arbetsgivarna ville sänka lönenivån i metallindustrin för att undvika nedskärningar och kunna överleva under en lågkonjunktur. Detta ledde till en landsomfattande strejk inom metallindustrin, som varade i tre månader. Men det var tur för Westeråsmaskiner att strejken inte inföll sommartid under skördeperioden. Hade den gjort det skulle försäljningen ha påverkats och skapat mer problem än vad strejken gjorde. Vid den här tiden förekom det ganska hårda tag mellan arbetsgivarna och de anställdas organisationer. Anställda som var anslutna till fackföreningar sågs inte med vänliga ögon av arbetsgivarna.

Under de år som Första världskriget varade förekom det viss oro bland de anställda i Morgongåva – man kallade ett par år för ’Balkanåren’, efter kriget som utbrutit på Balkan som inledning av Första världskriget. Westeråsmaskiner upplevde brist på yrkesarbetare. Efter freden 1918 fick dock försäljningen ett uppsving men åren därefter blev besvärliga i synnerhet 1921-22 då verksamheten blev stillastående på grund av en världsdepression. Prisnivån sjönk drastiskt, också för jordbruket, vilket gjorde att lantbrukets inköp av utrustning så gott som helt upphörde. Problemen medförde en storförlust för Westeråsmaskiner, som man ändå lyckades överleva. Problemen blev inte mindre genom att man fick en förödande brand i fabriken under 1919. Den orsakades av glöd i en hög med sågspån och brädor. Försäkringspengar hjälpte till att lindra efter branden, men ekonomin påverkades negativt.

Anders Fischer förefaller ha haft en god förmåga att se till att bolaget fick ett tillräckligt högt aktiekapital för att klara bekymmer med svängningar. Han fick personer med hög social status att gå in som aktieägare och tillföra bolaget ökat eget kapital. Andra grosshandlare, direktörer, landsfiskaler, häradshövdingar, bokförläggare med flera blev aktieägare under viss tid innan Fischer själv senare kunde ta över aktieposterna och stärka sin egen ställning som huvudägare. Fischer förefaller ha haft en god social förmåga att skapa relationer och förtroende för honom själv och verksamheten. Men åren på 1920-talet var besvärliga och när han avled 1926 i 62 års ålder var Westeråsmaskiner inte mycket värt, men man hade klarat svårigheterna bland annat genom att höja Westeråsmaskiners aktiekapital, från 1908: 430 000 kr i omgångar till 2 miljoner kr i början av 1920-talet. Dåtidens första riskkapital- bolag, Svenska Emissions AB, tillsköt kapital under viss tid liksom också Separator AB gjorde. Svenska Emissions AB var knutet till Svenska Handelsbanken. Förlusterna under 1920-talet medförde att aktiekapitalet fick skrivas ner i omgångar till så lågt som 500 000 kr.

Under 1920-talet efterfrågade det svenska lantbruket maskiner och utrustning i mindre grad än vad man förväntat. Men man kunde upprätthålla exporten. Verksamheten var trots bekymren välutvecklad ifråga om förbättrade produkter, vari särskilt slåtter- och såmaskinerna samt de så kallade självavläggarna var framträdande. Man var mån om kvalitén på maskinerna, att de var driftssäkra och prisvärda samt att de var enkla att sätta samman för köparna. Maskinerna levererades övervägande i olika delar. Till en början var maskinerna tillverkade i solid tung metall, som möjliggjorde många år i drift. En del maskiner uppgavs kunna bli i bruk så länge som omkring femtio år. Lantbruksmaskinerna var dragna av hästar vid den här tiden innan traktorerna kom senare. Westeråsmaskiner undvek att tillverka mer konventionella jordbruksredskap som plogar, harvar mm. Sortimentet fortsatte att inriktas på för den tiden förbättrade maskiner med inriktning på spannmål, maskinerna drogs drogs med häst.

Arbetet i tillverkningen var krävande under långa dagar. Arbetstiden var tio timmar om dagen under sex arbetsdagar, alltså inklusive lördagen. Det var först på 1930-talet som arbetstiden blev 8 timmar per dag genom en lag, men det tog ganska lång tid innan nedkortningen slog igenom helt. Vid den här tiden arbetade ett antal pojkar i tolv-trettonårsåldern i tillverkningen. De kunde arbeta varannan dag eftersom skolgången vid den här tiden var varannan dag. Under sommarlovet blev det dock full arbetstid för dem som ville. Förmodligen hade föräldrarna inget emot att skolungdomar arbetade – det gav ju familjen en ökad inkomst i tillägg till den knappa lönen. Det var inte ovanligt med upp till tio timmars arbetsdag för dessa ungdomar , vilket var emot gällande bestämmelser. Det blev klagomål på detta enligt tidnings- artiklar. Den tidens lilla yrkes- inspektion ingrep för att få bolaget att anpassa arbetstiden till mindre än tio timmar och med en högre åldersgräns. Vidare fick man bort arbetet för ungdomar varannan dag under skolterminerna.

Exporten spelade stor roll

Westeråsmaskiner lyckades väl med export av lantbruksmaskinerna under 1910-20-talet. Länder som Ryssland, Polen, de baltiska staterna blev viktiga exportmarknader. För Ryssland deltog Westeråsmaskiner i en gemensam säljorganisation med andra välkända svenska företag. Säljorganisationen etablerade ett gemensamt kontor och organisation i S.t Petersburg, då kallad Petrograd. Men organisationen i Ryssland och exporten dit upphörde genom den ryska revolutionen 1917, varefter de baltiska länderna fick större betydelse. Westeråsmaskiner förvärvade en egen fastighet i Riga, Lettland, vari man etablerade en egen fastighet för lager, service och leveranser. Fastigheten och verksamheten i Riga avvecklades under 1940-talet när de baltiska staterna kommit under Sovjetunionens kontroll efer Andra världskriget.

And. Fischer i Stockholm fortsatte att svara för försäljningen i Sverige medan Westeråsmaskiner i Morgongåva fortsatte med exporten, en uppdelning som varade under alla fortsatta år under 1900-talet. Under 1925 etablerade Westeråsmaskiner ett dotterbolag i Danmark, som fick framgång det första året men problem senare, som gjorde att bolaget avvecklades.

Åren under 1920-talet blev besvärliga

1918Omedelbart efter Första världskriget fick Westeråsmaskiner ett uppsving i försäljningen som förbättrade resultatet, men åren därefter blev klart sämre. En allmän depression inträffade i Europa genom att ekonomierna tappade fart på grund av en trög omställning från krigs- till fredsekonomi. Särskilt åren 1921-22 blev besvärliga för Westeråsmaskiner, som fick en storförlust 1922, som man dock kunde klara av. Men så gott som hela verksamheten blev stillastående under 1922 med endast en mindre avsättning av maskiner och reservdelar från det lager man hade. Ledningen tvingades permittera större delen av fabrikspersonalen, men de flesta kunde återgå efter drygt ett år. Också åren fram till 1926 blev magra med minskad verksamhet jämfört med åren på 1910-talet. Resultaten blev svaga vilket medförde att Westerås- maskiners aktiekapital fick skrivas ner till så lågt som 500 000 kr.

År 1924 firade bolaget 50 år från starten i Västerås 1874. Man gav ut en jubileumsskrift, vari man beskrev verksamhetens utveckling. Styrelsen för Westeråsmaskiner avbildades – fem ledamöter inklusive Anders Fisher som Verkställande direktör. Bland de övriga märktes styrelseordföranden, hovauditören Carl Ljungholm, advokat, som var Kungliga hovets jurist. Bland de övriga fanns Grosshandlaren J.P. Åhlén – grundaren av Åhlén & Holm – en av Anders Fischers ungdomsvänner från Insjön, Leksand.

I jubileumsskriften beskrev man med stolhet hur lantbruksmaskinerna utvecklats och tagits emot väl av lantbruket i Sverige och på export. Man uppgav att något mer än 100 000 maskinenheter levererats under de femtio första åren efter staten i Västerås 1874.

Ledningen efter Anders Fischers bortgång 1926

En nära medarbetare inom And. Fischer – Thor Berg – efterträdde Anders Fischer som Verkställande direktör efter Fischers bortgång. Som platschef i Morgongåva utsågs Eric Hedqvist. Hedqvist hade börjat sin anställning i AB Westerås Lantbruksmaskiner 1903 i 15 års ålder som springpojke och allt i allo i kontoret. När han började var lönen 30 kr i månaden, som gick åt till mat, som kostade ca 1 krona per dag. Bolaget tillhandahöll dock boendet. Eric fick under hand mer ansvarsfulla uppgifter och senare 1935 utsågs han till disponent och platschef i Morgongåva, en befattning han stannade i fram tills pensioneringen 1954.